Klen och svag och blek om kind
 i linnetyg och i stubb
 i en liten [bad word] 
 på en gammal vind
 satt en sjuttonårig tös
 på en kistas lock och frös
 med ett byltebarn, som grät
 lagt i sitt knä. 

”Det blir väl aldrig bra igen,
 för den,
 som har ingen enda vän,
 för Gud vet hur det går,
 för i lagen står,
 vad en får, när en lagt och lönn.
 Gud som haver, Fader vår,
 jag får gå i sjön! 

Ba, ma, låt
 lagom, lilla styggen,
 jag vill vända dig ryggen,
 åt ditt pip och låt. 

Ska jag kväva dig, fy, fy,
 det är grymt att kväva dig,
 så jag får skura, jag får sy
 och försöka att sträva 

Ba, ma, kanske tror
 att mor
 vill ge mat och skor,
 vill ge klär
 åt ett otäckt sådant där,
 som är fött i hor.
 Jag får väl dra mig fram
 genom fattigdom och skam
 och den usla karln
 får betala för sitt barn”.