Fjärran kyrka ljuder dovt
Ut över vida slätter
Där en ensam vandrare gär.
Varken välbärgad eller dräng
Friheten är hans broder,
Skogens famn hans tryggaste säng.

Under tung och grämulen sky
Vandrar tiggaren så rastlöst fram.
Vandra på, du Viddernas man
Mot nya äventyr.

Väders makters härjad hy
Vittnar om livets prövning
Och ett hjärta av renaste guld.
För hans gävor som skogen gav
Får han mat och nya hosor
Innan vägen så kallar igen.