Bellmans Vaggvisa(Bellmans Lullaby)
Carl Michael Bellman's vaggvisa till sin lille son Carl, i sorgen över Elis som dok i kopporna som spädbarn.

Carl Michael Bellman's lullaby for his son Carl, in the grief over his son Elis, who died in pox as a baby.

Lilla Сarl, sov sött i frid
text: M Bellman
den 18 augusti 1787
Lilla Carl, sov sött i frid! 
Ty du får tids nog vaka, 
tids nog se vår onda tid 
och hennes galla smaka. 
Världen är en sorgeö: 
bäst man andas skall man dö 
och bli mull tillbaka.
En gång, där en källa flöt 
förbi en skyl i rågen, 
stod en liten gosse söt 
och spegla sig i vågen: 
bäst sin bild han såg så skön 
uti böljan, klar och grön, 
straxt han inte såg'en.
Så är med vår levnad fatt, 
och så försvinna åren: 
bäst man andas gott och glatt, 
så lägges man på båren. 
Lilla Carl skall tänka så, 
när han ser de blomor små, 
som bepryda våren.
Sove lulla, lilla vän! 
Din välgång alla gläda. 
När du vaknar, sku vi sen 
dig klippa häst och släda; 
sen små hus av kort - lull lull - 
sku vi bygga, blåsa kull 
och små visor kväda.
Mamma har åt barnet här 
små gullskor och gullkappa, 
och om Carl beskedlig är, 
så kommmer rättnu pappa, 
lilla barnet namnam ger... 
Sove lulla! Ligg nu ner 
och din kudde klappa!