Blacka skepnader kuvade under nattens firmament 
Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare 
Färden bär över detta livlösa och karga landskap 
Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta 

Isande likt mänskans växande likgiltighet 
Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner 
Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda 
Att uppleva självspillans upprepande vånda 

Infekterade sår dryper av ånger och röta 
Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning 
Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina 
Hopplösheten gallskriker i morbid unison 

Bröstets sista glöd tynar och falnar bort 
Olust sipprar in och kväver livets gnista 
Till Acherons stränder, över dess [bad word] källa 
Kan rösten din höras, vida och jämrandes