Med sorgsen ton jag sjunga vill  
Om ett förfärligt under  
Du som det hör märk noga till  
Och minns det alla stunder  
Vid Gibbau by vid Penne strand  
I Pommern i det tyska land  
sig denna saken händer  
 
En fattig bonde bodde där  
och barn han hade många  
Som gjorde honom stort besvär  
om bröd han nödgas gånga  
Den äldsta dottern av sin far  
samt mor och syskon avsked tar  
och ger sig ut att tjäna  
 
En tid därefter hände sig  
att fadern hennes dödde  
och modern som sig ömkelig  
på käpp och krycka stödde  
bad dottern som var tämligt rik  
till graven hjälpa faderns lik  
som barnslig plikt befaller  
 
Hon svarte det går mig ej an  
Ej för mig skuld det bringar  
Begraven hur i vill och kan  
Men jag mitt mynt ej skingrar  
Hur jag går klädder var man ser  
Stor sak vad grav man gubben ger  
Ej därom någon sköter  
 
Då hennes [bad word] slik hårdhet såg  
Hon mera ädelt tänkte  
Hon var barmhärtig i sin håg  
Hon mat och pengar skänkte  
Dess [bad word] gav henne tvenne bröd  
att ge sin mor som led stor nöd  
och sådan hjälp behövde  
 
När hon ett stycke hade gått  
och harmsen brödet burit  
Sin [bad word] barmhärtighet försmått  
och argt på modern svurit  
kom hon där vägen oren var  
tänk vad för medel då hon tar  
att fina skorna spara  
 
Där fanns ej sten där fanns ej spång  
varpå hon kunde kliva  
Gå kring blev vägen alltför lång  
ej vill hon smutsig bliva  
Då lägger hon de bröden så  
att hon på dem kund torrskodd gå  
men straffet resan stäckte  
 
Dess fötter fastnar genast kvar  
då hon på brödet träder  
På benen hon förgäves drar  
hon bannar svär och hädar  
Ty som en stor och jordfast sten  
orörlig står ock hennes ben  
i marken synes fasta  
 
Hon ropar då jag usla barn  
försmått min moder snälla  
har själv mig snärjt i syndens garn  
det får jag nu umgälla  
Om hjälp hon tigger varje man  
de bjuda till men ingen kan  
dess fot från marken röra  
 
Ej kunde hon de sista ord  
med [bad word] röst framföra  
förrän den eljest fasta jord  
begynte sig att röra  
Hon knäppte sina händer ihop  
och sjönk så neder i en grop  
som henne strax betäckte  
 
I människor betänken er  
högfärden låten fara  
Och girigheten som man ser  
är och en farlig snara  
Låt pigans ofärd varna er  
från synd och flärd allt mer och mer  
och från högfärdig levnad