Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
- jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon därborta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
- men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen [bad word] 
och det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
- i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen,
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
- till fyra år blev hon dömd av lagen
- en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
- nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han [bad word] ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser. 

Text av Gustaf Fröding

That cottage by the river is Hagen 
where old Anders in Hagen lives 
I remember, how Elin, the only daughter 
used to sing all day
in the meadow with the cows

She was the happiest among the happy 
in play and dance she was the best 
and good at the stove and in the barn 
but you will often se, that it is hurt, 
that grows beautiful and promises the most

strange man came to the valley 
he often met Elin in the forest 
and there [bad word] in the district 
and poor Elin went wild and mad 
and this spring she drowned her child

I remember the moment when they took her 
she did not scream or cry, she just paled 
she was sentenced to four years (by the law) 
one can understand, there is grief in Hagen 
and nobody want to go there

And old Anders he stands by the shed 
depressed and crooked chopping wood 
He was an old man who always smiled 
now his face is shy and troubled
his lips tremble, he looks down

He avoids the gaze of people 
he does not speak to anybody anymore 
he feels remorse deep in his soul 
he looks away when somebody nods 
and weeps bitterly, when nobody see