Jag iakttar din bild, Felicia,
I svart och vitt.
Och allt det svarta mot den vita huden
Blir för en hundradels sekund utbjuden
Att famnas fritt...
Liksom en bubbla går ett sekel I ett glas.
Jag ser på hennes mun. Jag
Jämför hennes öra. Men hon är spegelvänd.
Vad annat
Finns att göra?
Inga kommentarer? Ingen att beröra
I denna fas?

Och luren klang. Ut bröt sig allt narrgnistret
Ur hjärtat ut...
Du sällar dig till andra I registret.
Du gör din plikt. Sen råkar du I klistret
En dag till [bad word] 
("Det hjälper ingenting att spilla mord")
Hon gör vad andra vill. Min vilja är motstridig...
Jag var för sen... Eller... jag var för tidig.
(Så blir en dialog till [bad word] motstridig
Och kvävs I ord)

Jag vänder blad och sedan minns jag henne
Att hon var ljuv!
Vad sägs, vän Plautos, om en bild som denne:
- Hon var I mitten. Ty vi voro trenne.
(Och en var tjuv)

(Liksom en herde med en [bad word] blick)

... Men sommarnatten då? När räven såg
Att människan var lycklig där hon låg?
Vän Plautos tidigt tital! Ett tappert tåg
Som förbigick?

(Envoi)

Vän Plautos låt det stanna oss emellan:
(Jag läser dessa bilder ytterst sällan.)
Men medge: det är sällsamt, inte sant?
När man helt plötsligt får ny bild på
Gammal dambekant?