Sitter du i mörkret,
och sörjer det som var.
Så fastnar du i tiden,
Fast ingenting finns kvar.

Du slår dig själv i bojor,
som du smitt av bitterhet.
Och ingen tar sig in i,
din värld av ensamhet.

Livet kan vara din vän, först när du lever.
Ödet kan formas igen, bojorna brytas än.
Döden ska komma till dig, vem är förskonad?
Om du är nöjd eller ej, väntar han dig ändå.

I nattens sista timma,
när lågan flämtar till.
Då vaknar också döden,
och frågar vad du vill.
Han väntar där i mörkret,
som tätnar i ditt hus.
Befriar dig från skuggor,
och blåser ut ditt ljus.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Vad finns kvar,
av det du hade då?
I en tid som inte längre finns
Väntar livet i det stora blå?
När du vågat lämna allt du minns.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var än den kommer ifrån, tändes den just för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.