1.
Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde,
Och satte mig, som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.
Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: "God måren!"
2.
"Hör", sade han, "kom Celadon,
följ med mig litet stycke!
Lägg från dig dina lapprisdon!
Du skall få höra mycke."
Jag steg strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax, innan kort,
till obekanta landen. 
10. 
"Ack", sad´ jag, "täcke gubbe, vad 
en sällhet du mig ämnat! 
Jag är så hjärtans nöjd och glad, 
att jag min´ får har lämnat. 
Säg, får jag icke här med dig 
bakom en buske leva 
och uti himmelskt nöje mig 
insvepa och inveva?" 
11. 
Men han mig svarad´: "Käre, håll! 
Den, här skall bo och bygga, 
han måste först på världens boll 
slå odygden till rygga. 
Ty utav alla, du här ser, 
är ingen, som ej kämpat, 
den ene mindre, andre mer 
och henne förolämpat."
18.
Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte intet många ord,
men kungaminer guto.
De åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förre, som de dock [bad word] 
från världen gjort avträde.
26.
Strax lättes blanka dörren opp:
En svensker karl framträdde,
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,
och bröstet, som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.
28.
Han hälsade på svenskt manér.
Då kungen nådigt svara´
och sad´: "Vi känna intet er.
Vem skulle I väl vara?"
"Jag är", sad´ han, "en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair,
min själ nu nylig´ av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.
29.
"Hur", sade kungen, "blev du död,
du tappre krigsbuss store?
Du äst i blod så färgad röd,
liksom du slaktad vore."
"Jo", sade han, "hans majestät!
En oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät,
jag gått för Sveriges krona."
30.
"Jaså", sad´ kungen, "men hör på!
Var var du, när du dödde?"
"Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde."
"Vem mördat dig?" - " [bad word] ryske män
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid, jag dem igen
skull´ snälla piller givit."

36. 
"Jo", börjad´ han, "vårt Svea är 
en dam, som stilla sitter 
och sina gröna lagrar skär, 
förnöjd med fåglakvitter. 
Hon dricker fridens söta vin 
ur Fredriks gyldne koppar 
och skådar med en hurtig min 
på sina blåa troppar.

48. 
Och såleds har oskyldigt jag 
för ovän misstänkt blivit, 
jag har för samma sett min dag 
och måst kvittera livet. 
Min själ var ännu aldrig arg 
på ryska kejsarinnan, 
dock ryssar mig som björn och varg 
hanterat [bad word] 
65. 
Just nu steg Karl den tolfte bort, 
tog Sinclair uti handen; 
de gingo ut och innan kort 
sågs de på gröna landen. 
De gick tankfulla upp och ned 
i vackra gångar gröna. 
Att de om viktigt taltes vid, 
man kunde se och röna.
69. 
"Flinkt väsend´," sad´ kung Karl, "skall bli, 
friskt, bussar uti norden! 
Båd´ sol och måne skall få si 
förändring uppå jorden. 
Kom, Sinclair, låt oss här gå opp 
och genast slå till [bad word] 
och rida kring i fullt galopp 
på Martis flinka [bad word] #33;"
79. 
Men nu är fåfängt tala om 
de förra friska tider; 
vi veta dock ej, [bad word] som 
man nu på jorden strider. 
Dock önskar jag mitt Sverige gott, 
jag, som dess konung varit 
och klätt för samma många skott, 
när jag i fält har farit.
85.
Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka;
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var
för dem, som väl har levat
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat
90.
Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.