En bänkrad i en rastlös sen april
Jag [bad word] över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
 
Än fanns det tusentals tårar kvar
Och de var dina att ge vem som helst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Passerar vi deras gränser
 
Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
Att det är långt hem
 
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst
Antligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Sätter du själv dina gränser
 
Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
 
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

--

row of benches in a restless late April
I look over my shoulder and see you blink
I can have you whenever you want
wind blows trash along the corridor one last time
And you and I hold our breath and hold hands in the jump
It's not so far home
 
Then there were thousands of tears left
And they were yours to give to whoever
At last
They are the most precious jewels you have
So never ask forgiveness again
At last
We went past their borders
 
Do you remember our blood oath, our law
Our dumb [bad word] against a just as stupid town
I remember it like nails against glass 
But you only laugh at me, reducing it all to a joke
But I see in your anxious posture and your hunted look that you feel
That it is a long way home
 
Soon there were no tears left
They were ours to give to whoever
At last
They are the most precious jewels we have
So never ask for forgiveness again 
At last
You set your boundaries yourself 
 
That boy I never knew
That walked on streets I never saw
And thought thoughts I never thought 
Under thin and wispy hair 
And all the feelings fought and exploded
The whole week full of holes
In a time where nothing happened
In a city that always slept
But dear, we were all small once
We were all small once
We were all small once
 
I'm throwing stones in my glass house
I'm throwing darts in my incubator
And so I cultivate my fear
Yes, I constantly sow new seeds
And in my greenhouse I am secure
There grows jealousy, clear and green
I am scared out of my life to live
But I am scared to death to die
But dear, we will all die someday
Yes, we will all die someday
Yes, we will all die someday