I torven jag låg med mordisk brand
 Under mossan bland bergens sand
 Lerad och täckt griper spjutets skaft
 Genomsyrad av urgudars kraft 

 Besmyckad och döljd med kvist och lav
 Jag lyfter min kropp ur skogens grav
 När bytet nalkas på åsens brant
 Inget ljud när jag krypa mot stigens kant 

 När nattens vålnad av skogen gjorts fri
 Från skuggor jag resas med ett vansinnes-skri
 Skräck nu fryser fiendens röst
 Då spjutet spräcka, tugga hans bröst 

 Skövlarna dö, en efter en
 Jag hänger deras huvud på trädens gren
 Där de stirra fulla av häpnad
 Ånger i blick vid asfåglars skepnad 

 På hällen jag sprider ben och tarm
 De blir nu mat för skogens garm
 Jorden nu sluka deras kraft, deras låga
 Så att deras ätt ej hit mer våga 

 Makt nu viska i höstlövens sus
 När lundar ånga av rodnadens ljus
 Då vandra jag ner under rotens gång
 Då skogen i frihet sjunga sin sång